Midvinternattens k�ld �r h�rd,
stj�rnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig g�rd
djupt under midnattstimma.
M�nen vandrar sin tysta ban,
sn�n lyser vit p� fur och gran,
sn�n lyser vit p� taken.
Endast tomten �r vaken.
St�r d�r s� gr� vid ladg�rdsd�rr,
gr� mot den vita driva,
tittar, som m�nga vintrar f�rr,
upp emot m�nens skiva,
tittar mot skogen, d�r gran och fur
drar kring g�rden sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det l�r b�ta,
�ver en underlig g�ta.
F�r sin hand genom sk�gg och h�r,
skakar huvud och h�tta ---
�nej, den g�tan �r alltf�r sv�r,
nej, jag gissar ej detta� ---
sl�r, som han pl�gar, inom kort
slika sp�rjande tankar bort,
g�r att ordna och pyssla,
g�r att sk�ta sin syssla.
G�r till visthus och redskapshus,
k�nner p� alla l�sen ---
korna dr�mma vid m�nens ljus
sommardr�mmar i b�sen;
gl�msk av sele och pisk och t�m
P�lle i stallet har ock en dr�m:
krubban han lutar �ver
fylls av doftande kl�ver; ---
G�r till st�ngslet f�r lamm och f�r,
ser, hur de sova d�r inne;
g�r till h�nsen, d�r tuppen st�r
stolt p� sin h�gsta pinne;
Karo i hundbots halm m�r gott,
vaknar och viftar svansen sm�tt,
Karo sin tomte k�nner,
de �ro gode v�nner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det k�ra,
l�nge och v�l han m�rkt, att de
h�lla hans flit i �ra;
barnens kammar han sen p� t�
nalkas att se de s�ta sm�,
ingen m� det f�rtycka:
det �r hans st�rsta lycka.
S� har han sett dem, far och son,
ren genom m�nga leder
slumra som barn; men varifr�n
kommo de v�l hit neder?
Sl�kte f�ljde p� sl�kte snart,
blomstrade, �ldrades, gick --- men vart?
G�tan, som icke l�ter
gissa sig, kom s� �ter!
Tomten vandrar till ladans loft:
d�r har han bo och f�ste
h�gt p� skullen i h�ets doft,
n�ra vid svalans n�ste;
nu �r v�l svalans boning tom,
men till v�ren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
f�ljd av sin n�pna maka.
D� har hon alltid att kvittra om
m�nget ett f�rdeminne,
intet likv�l om g�tan, som
r�r sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans v�gg
lyser m�nen p� gubbens sk�gg,
strimman p� sk�gget bl�nker,
tomten grubblar och t�nker.
Tyst �r skogen och nejden all,
livet d�r ute �r fruset,
blott fr�n fj�rran av forsens fall
h�res helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dr�m,
tycker sig h�ra tidens str�m,
undrar, varth�n den skall fara,
undrar, var k�llan m� vara.
Midvinternattens k�ld �r h�rd,
stj�rnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig g�rd
gott intill morgontimma.
M�nen s�nker sin tysta ban,
sn�n lyser vit p� fur och gran,
sn�n lyser vit p� taken.
Endast tomten �r vaken.